Änglafiske

Dimman låg som en tjock vante längs skogsvägen när jag i krypfart tog mig mot den lilla sjön för ett trevligt flugfiske. Sikten var knappt en meter.  

Passerade det lilla torpet strax före sjön. Såg den knappt i dimman. Hade aldrig sett någon på denna plats. Stugan med omgärdande hästhagar och en gammal traktor skvallrade dock om att det var bebott.

Såg helt plötsligt den lilla gräsplätten där jag brukade parkera bilen. Steg ur och stod en lång stund och övervägde om jag skulle gå ner till sjön i denna tjocka dimma.

Tog beslutet och krängde på mig ryggsäcken och började famla ner till sjön. Fortfarande ca. en meters sikt. Efter mycket svärande och snubblande siktade jag dock vårt vindskydd vid stranden. En kopp kaffe och macka satt sedan fint.

Funderade på om det var lönt att tackla upp flugspöt eller vänta på att dimman skulle lätta. Fiskefebern vann som vanligt och grejerna var snart klara för fiske. ” Undrar om fisken ser något ” tänkte jag. ” Klart dom gör” svarade mitt förnuft. ” Dom är ju under vattenytan så dom lider ju inte av dimma” Monterade en stor svart streamer och lade ut första kastet. Dimman började nu sakta att lätta. Den gick liksom i sjok och jag kunde stundtals skönja motsatta sidan.

I den tjocka gran och tallskogen gav dimman ett väsen av liv. Fick plötsligt en konstig känsla av att inte vara ensam. En inre röst sade att något inte var som det skulle. Försökte koncentrera mig på fisket men känslan bara växte.

Då liksom i en film såg och kände jag en svag rörelse från bergsidan på andra sidan. Koncentrerade synen för att upptäcka något i den levande dimman. Plötsligt liksom flöt en vit häst beriden av en kvinna med långt ljust nästan vitt hår genom tallarna. Jag frös till is, hjärtat måste ha stannat och jag hade ingen känsel i hela kroppen. Ekipaget gav ett intryck av ett annat väsen. En ängel eller fe. Hästens ben syntes inte i dimslöjorna så det hela såg ut som ett sagoväsen som ljudlöst liksom flöt fram. Hur länge sekvensen pågick kunde jag inte uppfatta. Det kändes som en hel evighet då tiden hade stannat. Det sista jag uppfattade var kvinnans underbara hår som böljande försvann genom tallskogen.

Började sakta återfå känseln. Kände en stark smärta ifrån min mun. Kom på att den hade stelnat i vidöppet läge. Kallsvetten rann nedför pannan och spöt satt krampaktikt i handen. Backade sakta mot vindskyddet och sjönk ner med ett stön. Försökte hälla upp en kopp kaffe men hela kroppen darrade så jag spillde ut hela koppen.

Vad hade jag varit med om. Vad betydde detta. Kunde det vara det som jag alltid tänkt och levt efter. Nämligen att jag och ett fåtal likasinnade som levde efter devisen. Vårda och vörda naturen. Vi är bara en liten del av naturen. Lev med empati och medmänsklighet så kommer du den dan du knackar på S:T Pers port med lätthet in. Där kan du sen stå i all evighet och fiska i friskt levande vatten.

Hur länge jag satt har jag ingen uppfattning om men plötsligt kände jag solen i mitt ansikte. Det var långt in på eftermiddagen. Långsamt plockade jag ihop mina grejer och tog mig mödosamt upp till bilen. Rullade sen långsamt fortfarande djupt tankfull längs skogsvägen.

Passerade åter det lilla torpet. I ögonvrån såg jag något i hästhagen närmast vägen. Saktade ned till närmast stillastående för se vad det var. Som en fortsättning på filmen från sjön såg jag en stor vit häst. Med långa böjande rörelser stod en vacker kvinna med långt ljust nästan vitt hår och ryktade. Hennes vita blus vajade och liksom putade på ryggen. Tyckte mig se ett par vingar under.

Kände att jag lyfte handen tll en svag hälsning. Hon höjde ansiktet och våra blickar möttes. Hennes hand lyftes sakta för att sedan vändas med handflatan uppåt. Hon blåste försiktigt mot mig som hon ville säga något. Budskapet nådde min kropp. Den sa med en ljus vänlig stämma. ”Vi ses vid S:T Pers öringbäck”