Jag har alltid velat vara som min pappa. Han är spontan och trevlig, har humor men ser samtidigt allvaret i det hela. Han har lätt att prata och ta kontakt med människor. Så vill jag vara.

Jag och min pappa har alltid haft roligt tillsammans, ända sen jag var liten. Ett av hans intressen är fiske och jag följde med så ofta jag kunde.

Det var vinter och kallt. Snön låg som ett täcke över isen. Luften var kylig och frisk, men jag frös inte. Vi hade klätt oss ordentligt. ”Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”, brukade pappa säga. Vi skulle pimpla, bara han och jag. Sjön som vi skulle till låg inne i en skog, så vi fick gå en bit innan vi kom fram. Jag brukade gå exakt i pappas fotspår, för då var jag säker på att inte snubbla och ramla. Om han hade gått där, kunde jag det också.

Det var tyst i skogen. Vinden var stilla. Det kändes behagligt att gå där i tystnaden. Vi brukade inte säga så mycket. Jag vet inte riktigt varför men det förstörde stämningen. Tillslut kom vi fram till isen.

-         Är du säker på att isen håller nu pappa?
-   Ja då, den är minst en halvmeter.

Så började vi gå ut på isen. Det var en liten sjö, så vi var ensamma där. Pappa bar sin ryggsäck med alla grejer i och borret. Jag gick efter i hans fotspår med min egna lilla ryggsäck som jag hade varm choklad och mackor i.

-         Här blir bra va? frågade pappa.

- Perfekt!

Pappa tog fram borret och började borra sig igenom den tjocka isen. Jag hörde hur stålkanterna skar genom isen och till slut kom den igenom. Kallt vatten välde fram ur hålet. Jag tog av mig ena vanten och kände på det. När jag nuddade vattnet med fingertopparna gick en isande känsla genom kroppen.

-         Tur att vi har isdubbar, tänkte jag.

Pappa gjorde i ordning mitt pimpelspö och satte på den bästa pilken. Nu var det bara att börja. Jag satte mig på min ryggsäck framför hålet och sänkte ner linan i vattnet. Pappa satt en bit bort vid ett annat hål. Det var nu tålamodet sattes på prov. Vi satt där, jag och min pappa. Mitt ute på en sjö i en skog och bara njöt av det. Att få en tyst och stilla minut uppskattar vi båda. Plötsligt hörde vi hur det knakade i skogen. Båda tittade dit och fram mellan grenarna kom en stor, vacker älgtjur. Hans horn var stora och tjusiga. Han såg nästan förnäm ut.

-         Titta Sanna, viskade pappa.

-         Jag ser, viskade jag tillbaka.

Medan vi satt och tittade på det vackra djuret började det rycka i min arm.

-         Jag har fått napp! Sa jag med hög röst så älgen hörde mig och travade iväg. Pappa kom och försökte hjälpa mig.

-         - Nej jag vill ta den själv.

Det var en abborre.

-         Bra Sanna, första fisken! sa pappa.

Det var som om den fisken var startskottet, för sedan drog vi upp fisk efter fisk. Jag tittade på pappa och han log tillbaka.

-         Vad säger du, ska vi ta en paus och äta lite? frågade pappa.

-         Ja! ”Äntligen” tänkte jag. Jag var hungrig och lite varm choklad skulle inte sitta fel.

-         Ost-ägg-eller skinkmacka?

-         Ägg sa jag.

-         Tänkte väl det, sa pappa med ett leende på läpparna.

Jag tog min macka och en kopp varm choklad. Min hand värmdes upp av koppen och när jag satte koppen till munnen, kände jag doften som ångade upp i näsan. Jag smuttade försiktigt på chokladen för att inte bränna mig. Värmen spred sig genom kroppen som sakta tinade upp. Jag åt upp min macka, sedan var jag på hugget igen. Jag sprang ut på isen och slängde reven i vattnet. Pappa kom efter. Vi fick mer fisk men efter en stund blev jag trött på det.

-         Jag ska bara gå och titta lite där borta, sa jag och pekade.

-         Gör det, sa pappa som aldrig tröttnade på fisket.

Jag gick iväg på isen och tänkte gå upp i skogen. När jag nästan hade kommit iland, tittade jag ned och såg att det inte var någon snö på isen och man kunde se rakt igenom den. Det var som en glasskiva, man såg botten alldeles klart.

-         Pappa! Ropade jag, man kan se rakt genom isen!

Ögonblicket efter försvann isen under mina fötter. Jag skrek inte, fick inte fram ett ljud.

Det iskalla vattnet trängde in i mina kläder och mot min hud. Det kändes som tusen nålstick. Pappa rusade över isen, slängde sig på mage och kravlade sig fram till mig. Han tog ett stadigt tag om mig och drog upp mig. Ingen sa något. Båda var chockade. Men han märkte hur jag skakade så han gav mig sin jacka. Jag försvann nästan i den.

-         Så kan det gå, sa han efter en liten stund med glädje i rösten. Han är inte typen som blir arg för sådana saker.

-         Ja…

-         Vi ska väl ta och åka hem nu.

Vi packade ihop sakerna snabbt och gick till bilen. Jag drack varm choklad på vägen.

. Det här blev ett riktigt äventyr du Sanna, men det är ju så det ska vara. Det gillar jag!

 

Sanna S